Visst underskattar man mycket, men vad man inte borde underskatta är ens känslor eller någon annans. Jag har börjat inse mer och mer saker som känns som en ny lärdom varje dag. Det finns en person som jag tänkt på jävligt mycket men inte haft tid eller kraft till att besöka istället har man väntat på ett besök av henne men nu har jag fått höra orsaken. Jag säger bara "were did it go wrong?" Men till dig har jag bara säga:  

Don't worrie, i'll be here for you.
Don't be worried about me, You know,
it get's better. i'll catch you if you fall

Ring mig mitt hjärta så kommer jag. En tid för dig finns alltid.

Sen finns det andra som inte förstår en. När man känner att orken snart inte finns kvar att försöka mer när man inget får tillbaka så ger man nog ganska snabbt upp men det är väl då man ska ge ännu mer av sig själv och hoppas på att det ska vända innan det verkligen inte finns en chans till någon ny vändning.
Men där är också frågan "were did it go wrong?"

Alla dessa dagar bara passerar förbi med så mycket hat, irritation, besvikenhet och så denna jävla press. Fick höra idag att utbrändhet får man inte bara av att jobba för mycket utan att en stor press också, vilket jag redan visste men det var så skönt att verkligen få höra det va någon annan.. 

"När kärleken födds har den inget namn" är det så? Finns det inget namn för det? Kanske är det så. För vad ska man kalla den? Det är ju en kärlek som födds utan ett namn. Samma sak är det med dig, det finns en kärlek som har födds upp men du ser den inte för att du lever kvar i det gamla. Våga öppna dina ögon vännen. För när den dör vet du då vad som försvinner? Allt! Våga ta ett steg till, du har ju ändå kommit en bra bit fram. Sträck på dig, se dig i spegeln, ta ett djupt andetag och intala dig själv att det här lyckas du med och sen har du gått ett steg fram och när du som minst anar det så står du vid målet med en lättnad över dina handlingar. Jag hoppas bara att du är lycklig då, kanske är du inte det men du har ändå gjort något stort som du borde vara stolt över för det kommer jag vara, Jag kommer stå vid din sida med ett leende och ena handen på din axel och bara gratulera :D

...Hotti


Tom Welling är och förblir min babe. Han måste ju  vara en av de finaste på denna planet, Michael Jackson må ha den bästa rösten men i utseendet kan nog ingen slå Tom. Att han sen äger i The Fog gjorde ju inte saken lättare heller, först efter att man sett en radda med Smallville och dräglat efter han där så får man se en manligare bild av honom i The Fog. Killen äger denna vecka och alla andra veckor framöver.

...Beautiful Liar


Jag måste medge att deras nya låt tillsammans var en hit.  Ska jag vara ärlig trodde jag inte på dem tsm men det var en himla bra blandnig. Att de sen kunde vara så lika vart ju ännu coolare.

...Bild


Jag var även tvungen att ta med denna bild till veckans blogg för den hade en viss klass som väckte något glatt hos mig. Kanske är jag konstig men en del bilder måste man bara ta med. Kanske att de inte betyder något men de väcker något inom en som gör att man fastnade för den från början.

 "När en stjärna dör, födds en annan." Det stämmer fan. För varje gång en stjärna dör, födds en annan och det behöver inte handla om planeter i himlen eller en artist som alla känner till utan en helt vanlig människa som ingen kanske lagt märke till. Jag har en massa stjärnor runt mig och på de senaste dagarna har jag även sett dem lysa. Jag är så sjukt glad och stolt över dem alla. God bless you all! 

Ibland kan jag känna att man inte blir hörd, även om jag är en som babblar på ganska mycket kan jag ändå känna mig utanför. Det är här jag känner tryggheten, kärleken och hoppet. Jag behöver bara sätta mig vid datorn och sätta igång min lista med lugna låtar på windows media player. Allt blir som ett paradise. Har även hört att en del tycker att jag lyssnar på konstig musik och sen finns de som förvånas av min smak, bara där får man en syn på hur man dömer folk utan att veta ett smack.  Men jag måste ändå få säga att jag älskar min musiksmak och att den är bra =).  

Jag kan inte fatta att du gör så här mot henne? Du som ska vara så klok och hjälpa en massa andra som inte ska göra en massa dumma saker som du nu gör. Fattar du inte att även du måste vakna upp? Du kan inte låta en annan bli förstörd på grund av dina misstag/val eller vad man nu ska kalla det du gör. Du dödar den lilla stjärnan som lyser, stjärnan som du tände. Vill låta den lysa eller blinka tills det inte finns något kvar att lysa för? Vad går du för? Varför säga en massa vettiga saker till andra men inte gör dem själv? I slutändan tror nästan att det är du som kommer förlora på det.
Jag finns här för er hur ni än gör.

Även om jag förstår vad du säger, (sakta men säkert så kommer allt gå in) kan jag ändå inte sluta tänka på det. Ibland känns det som att luften inte vill ut, jag tar tunga ande tag, snabba andetag och sen börjar man nästan hyperventilera men där emellan finner man ändå ett lugn. Lugnet som säger ?sluta larva dig? Just då tar man ett hårt andetag, blundar, nyper till armen (just för att se om man drömmer eller verkligen lever) och sen går vidare till nästa steg. 

Ibland kan allt kännas så far far far away från allt. Jag vet hur nära det är nu men ändå kan jag inte låta bli att känna avståndet.  Jag har även insett att allt mitt kämpande ändå nått en bra bit fram, än är det kvar tills jag är framme vid mitt mål men det känns så sjukt långt bort. Men allt handlar nog om vad man gör det till, vill jag att det ska gå snabbare borde jag kanske hugga tag i det. Som min vän skrev:
"Välj inte att ljuga när du har chansen att säga sanningen. Välj konflikt istället för undanflykt."

Varför lyssnar man och tar åt sig av sanningen men sen i samma vändning rymmer man från det? Varför säger man ja till det som man ska göra men ändå inte gör det? Jag är i en sån period. Jag vet exakt vad jag ska göra och vad jag måste göra men ändå inte gör det. Jag säger nu är det dags men lik förbannat låter jag det bara rinna ut i sanden.
What goes around, Comes back around! 

Nu har jag burit på denna känsla så pass länge att jag borde förstå vad det är men icket. Det har spökat i mig och hemsökt mina drömmar. Till en början trodde jag att det berodde på att jag inte släppt mitt förflutet men även om mitt förflutet hinner ikapp mig så är det ändå inte det som skrämmer mig. Där vet jag vad som händer, jag har kontroll och förblir stark som alltid men vad som skrämmer mig just nu är nog framtiden.  Jag har ingen kontroll, inget hopp om att det verkligen kommer funka. Jag är redo till 110 % är du det eller är det bara något som du känner för stunden? Kan du lova mig att alltid vara där för mig?

Fredagen den 9 mars 2007 kommer alltid vara en oförglömlig kväll. Carro missade bussen när vi var på väg till Roger, dum elller snäll som jag är hoppar jag av bussen och möter henne. 500 meter innan preem möter jag henne gåendes med spända tår haha mest söt. Hon kom från kvantum och jag vid preem, när vi mötte varandra drog vi samma visa som alltid ? den hårda dissen haha. Det var en underbar kväll för en promenad, båda är världens slöaste men där gick vi. Det var en bit som var nödvändig, fick mig att inse att utan dig babe skulle det inte vara bra kod :D. 

Väl hemma hos Roger flumma vi på som vanligt, jag skulle testa en balfrilla på Linnea men hade inte tillräckligt med klämmer då sket hela frisyren =( Sen kom slaget, wasses knytnäve rakt på näsan. Fyy fan så ont det gjorde men sjukt vad jag insåg saker. Allt bara rusade förbi, fult att säga detta men det var skönt att få bli slagen. Nu vet jag hur det känns. Wasse du är förlåten, tack för omtanken. Sen åkte vi till drive in max och där vart det ännu mer flumm. Jag har nog inte skrattat så mycket på länge. Det måste vara vi för att det ska bli så där sjukt roligt. Jag älskar er så sjukt mycket, ni är min värd!

Sen skjutsade wasse oss hem och jag kom till en tom lägenhet. Det skulle vara mitt hem,  men eftersom jag ska flytta känns den mindre och mindre som ett hem. Även om det inte är mitt hem längre då kände jag inte ensamhet bara fridfull. Satte mig vid datorn, (som vanligt) tänkte blogga lite men började se på One Tree Hill och prata med folk på msn. Sen ringde Lars, det var nog det bästa på hela kvällen att höra mobilen vibrera vid den tiden och se att det var min finast som ringde. Du är det finaste och mest underbaraste som hänt mig. 

Det var när jag gick och la mig vid fyra tiden som tystnaden kom, som fick mig att rysa till och inse att jag hatar den känslan. Allt var bara tyst, allt var bara dött. Jag ligger ensam i sängen och drar filt över filt för att känna värmen men lik förbannat kommer kylan. Det var den natten då jag fick känna hur långa nätter kan vara och dessa tunga dagar.