Far Away
Även om jag förstår vad du säger, (sakta men säkert så kommer allt gå in) kan jag ändå inte sluta tänka på det. Ibland känns det som att luften inte vill ut, jag tar tunga ande tag, snabba andetag och sen börjar man nästan hyperventilera men där emellan finner man ändå ett lugn. Lugnet som säger ?sluta larva dig? Just då tar man ett hårt andetag, blundar, nyper till armen (just för att se om man drömmer eller verkligen lever) och sen går vidare till nästa steg.
Ibland kan allt kännas så far far far away från allt. Jag vet hur nära det är nu men ändå kan jag inte låta bli att känna avståndet. Jag har även insett att allt mitt kämpande ändå nått en bra bit fram, än är det kvar tills jag är framme vid mitt mål men det känns så sjukt långt bort. Men allt handlar nog om vad man gör det till, vill jag att det ska gå snabbare borde jag kanske hugga tag i det. Som min vän skrev:
"Välj inte att ljuga när du har chansen att säga sanningen. Välj konflikt istället för undanflykt."
Varför lyssnar man och tar åt sig av sanningen men sen i samma vändning rymmer man från det? Varför säger man ja till det som man ska göra men ändå inte gör det? Jag är i en sån period. Jag vet exakt vad jag ska göra och vad jag måste göra men ändå inte gör det. Jag säger nu är det dags men lik förbannat låter jag det bara rinna ut i sanden.
What goes around, Comes back around!
Kommentarer
Trackback