Nu har jag burit på denna känsla så pass länge att jag borde förstå vad det är men icket. Det har spökat i mig och hemsökt mina drömmar. Till en början trodde jag att det berodde på att jag inte släppt mitt förflutet men även om mitt förflutet hinner ikapp mig så är det ändå inte det som skrämmer mig. Där vet jag vad som händer, jag har kontroll och förblir stark som alltid men vad som skrämmer mig just nu är nog framtiden.  Jag har ingen kontroll, inget hopp om att det verkligen kommer funka. Jag är redo till 110 % är du det eller är det bara något som du känner för stunden? Kan du lova mig att alltid vara där för mig?

Fredagen den 9 mars 2007 kommer alltid vara en oförglömlig kväll. Carro missade bussen när vi var på väg till Roger, dum elller snäll som jag är hoppar jag av bussen och möter henne. 500 meter innan preem möter jag henne gåendes med spända tår haha mest söt. Hon kom från kvantum och jag vid preem, när vi mötte varandra drog vi samma visa som alltid ? den hårda dissen haha. Det var en underbar kväll för en promenad, båda är världens slöaste men där gick vi. Det var en bit som var nödvändig, fick mig att inse att utan dig babe skulle det inte vara bra kod :D. 

Väl hemma hos Roger flumma vi på som vanligt, jag skulle testa en balfrilla på Linnea men hade inte tillräckligt med klämmer då sket hela frisyren =( Sen kom slaget, wasses knytnäve rakt på näsan. Fyy fan så ont det gjorde men sjukt vad jag insåg saker. Allt bara rusade förbi, fult att säga detta men det var skönt att få bli slagen. Nu vet jag hur det känns. Wasse du är förlåten, tack för omtanken. Sen åkte vi till drive in max och där vart det ännu mer flumm. Jag har nog inte skrattat så mycket på länge. Det måste vara vi för att det ska bli så där sjukt roligt. Jag älskar er så sjukt mycket, ni är min värd!

Sen skjutsade wasse oss hem och jag kom till en tom lägenhet. Det skulle vara mitt hem,  men eftersom jag ska flytta känns den mindre och mindre som ett hem. Även om det inte är mitt hem längre då kände jag inte ensamhet bara fridfull. Satte mig vid datorn, (som vanligt) tänkte blogga lite men började se på One Tree Hill och prata med folk på msn. Sen ringde Lars, det var nog det bästa på hela kvällen att höra mobilen vibrera vid den tiden och se att det var min finast som ringde. Du är det finaste och mest underbaraste som hänt mig. 

Det var när jag gick och la mig vid fyra tiden som tystnaden kom, som fick mig att rysa till och inse att jag hatar den känslan. Allt var bara tyst, allt var bara dött. Jag ligger ensam i sängen och drar filt över filt för att känna värmen men lik förbannat kommer kylan. Det var den natten då jag fick känna hur långa nätter kan vara och dessa tunga dagar.